Snask.

Jag går igenom youtube på jakt efter musiken jag lyssnade på när jag gick i högstadiet. Det är svårt att lyssna på det där nu, Foo Fighters, Goldfinger, Green Day och allt vad dom heter. Inte för att det har ådrats till det sämre, alltså, det är varken bra eller dåligt, men jag lyckas liksom inte mobilisera tillräckligt mycket ilska och aggressioner för att klara av att lyssna på en hel låt. Gud vad arg jag måste ha varit? Det är väl därför man lyssnar på sånt där, och kan relatera, för att man är arg? Jag kan bara inte minnas vad det var som jag var arg på, men något måste det ha varit. Kanske det så kallade utanförskapet. Haha.

Jag kan säga något mer om Maken. Den gör mig rädd och ledsen. Den får mig att vilja gifta mig och skilja mig. Nej, inte skilja mig. Jag tror nog på det här som kallas livskamrat. Ännu.

Jag har varit på speed-dejt med London också, på HMV hittade jag en box med Samuel Becketts radiopjäser, i de ursprungliga inspelningarna från 60-talet. Den var dyr med jag tror att den kommer att göra mig lycklig.

Och imorgon kväll far jag till Berlin. Det är en europeisk sommar, känner du det?

Det var en av Dawn Weiners texter, tror det var Dawn Weiner Theme:

It's not easy being a girl when yr six feet tall,
a closet full of dresses but nothing to wear.

Så är det nu när jag har gjort tjugo ombyten bara för att gå ut en stund. Kanske inte det som texten syftade till från början, men ändå. Jag har saknat Dawn Weiner flera gånger den senaste veckan. Dawn Weiner som konstellation, som institution, som samvaro.

Too much time to think but nothing to drink

eller hur det nu var. Om det var tvärt om.

För övrigt läser jag Maken nu och de är fan det bästa den här sommaren har gjort mot mig, så här långt.

Nu ska jag ringa posten och fråga om dom händelsevis har hittat ett ex av Kapten Nemos bibliotek och "en bild på Rolf Skoglund med hockeyfrilla och intensiv blick". Fick nämligen ett tomt paket idag som borde ha innehållit ovanstående.

För övrigt åker jag på ensamsemester till Berlin i juli. Man får inte simma i Spree. DN Söndag tipsade igår om strandbaren vid floden. Där var jag senast, när var det, 2003? Man kunde dricka teqiula sunrise och få sand mellan tårna och på andra ställen också om man hade riktig tur.

Jag reser genom Sverige med hög feber och uppsvält svalg. Startade vid Gräsö färjläger klockan 13.30, beräknad ankomst till Malmö C 21.48.

Det suger så mycket att jag inte vet vart jag ska göra av mig själv.

En klen tröst är att jag reser i första klass. Gratis internet, gratis fukt, gratis grönt Himalaya Energy-te som inte verkar hjälpa. Jag blir bara värre. Jag träffade Jonas i bistron över en påse Gott&Blandat för en stund sen, han sa att det fanns en ledig plats bredvid honom. I andra klass. Men jag vägrar resa med pöbeln idag. Överklassen här i lyxvagnen har åtminstone råd med privatläkare och karensdag om jag skulle råka smitta någon. Råkat, eftersom jag har fingrat på all frukt.

Nu ska jag försöka se på Flight of the Conchords. Försöka. SJ's internet är obeskrivligt långsamt.

Innelistan

Jag köpte en så fruktansvärt dålig tidning igår. Bon heter den. Jag blev väl lockad av det glansiga omslaget, som vanligt. Innehållet var tråkigt och substanslöst, som vanligt. Temat var väl pengar. Ett rundabords-samtal om pengar, med diverse kulturarbetare. Eller vad man nu ska kalla det. De flesta var väl "journalister". Någon PR-konsult, någon musiker. Och så Ken Ring.
    Men vad är grejen med men att journalister eller skribenter eller bloggare eller vilket epitet man nu ska ge dem, är de nya kändisarna? Det är ju helt ointressant att läsa en intervju med en journalist. Ett onödigt fenomen som enbart bygger på narcissism. Jag trodde att narcissism var en dålig egenskap för en journalist. Att det skulle vara bättre att verka utan att synas. Så är det tydligen inte. De som skriver i Bon och Nöjesguiden nu hade väl varit med i Big Brother för fem år sedan. Allt för att synas, höras och kabla ut sig själv.

Men hur som helst. Det som slog mig när jag läste det där pengasamtalet var hur obehaglig deras syn på ekonomi var. Det handlade väl mycket om vilka personer de hade valt ut, men de flesta av dem verkade eniga om att pengar var sexigt. Intressant att Caroline Ringskog Ferrada-Noli hävdade att hon var en underbetald kulturarbetare, samtidigt som hon menade att hon skulle ha råd att äta middag på Berns. Jag har aldrig varit på Berns, så jag vet inte vad det kostar att äta middag där, men jag kan tänka mig att det är lite dyrare än en plankstek på Broderstugan. Och om man har råd med det några gånger i månaden så är man inte fattig.

Sammanfattningsvis verkar Bon vara en världsfrånvänd tidskrift. Eller ett tecken i tiden.

Idag insåg jag vilken köpfest den här helgen har varit. Jag mår dåligt när jag tänker på det.

Uppifrån, från vänster:
Maken av Gun-Britt Sundström
Led Fumées Blanches (Så jävla gott! Fem solar!)
Färden genom mangroven av Maryse Condé
Drostdy-Hof (Gott, men inte lika)
Läppstift i färgen Ballet Pink. Påminner om något från högstadiet,
Guldglittrande ögonskugga.
Tofflor.

Med på bilden finns dock inte soffan som jag köpte på Seating Concept. Den är chokladbrun och levereras på torsdag.

För att väga upp det här läste jag Nina Björks konsmutionskritiska krönika i DN i morse. Och höll med. Åtminstone i tanken.

Jag sitter på balkongen och skriver och kände mig fram till för en minut sen sådär härligt fri och glad. Tills en duva kom störtande (nåja) och satte sig på balkongräcket, helt ogenerat. Den ville väl ha mina solrosfrön. Jag höll på att skita på mig. Är fortfarande helt skakig. Det förklarar ju fågelbajset på balkongen också. Det här är deras tillhåll, liksom, mer än mitt. Duvorna äger min balkong och har party här när jag inte är hemma. Så fruktansvärt ondskefullt.

För övrigt la jag idag handpenning på en snygg, brun soffa vid namn Art. 4700 kostar den. Jag tyckte att det var billigt :(

Idétorka på layoutavdelningen?

Det förvånar mig att det finns så många som tusen nynazister som kan tänka sig att demonstrera på nationaldagen. Det är tusen personer som föredrar hat framför kärlek. Som har vigt sitt liv åt hatet. Så fruktansvärt onödigt, när man lika väl kan säga att Jag känner dig inte. Jag utgår ifrån att du vill mig väl.

Jag tittar på friidrott. De kvinnliga kortdistanslöparna har så jävla snygga kroppar. Så biffiga. Det kan jag ju drömma om när jag står och löjlar mig med den lättaste skivstången i gymmet. Jag antar att man måste deffa också, men det verkar så jävla tråkigt. Bulk bulk bulk. Hur kommer jag se ut om ett halvår om jag fortsätter så här? Massa muskler och massa fett í en härlig grötig sörja. Men så kanske jag då också kan lyfta ett medelstort däggdjur också. Ett får eller dylikt. På raka armar. Då spelar det ingen roll att man har lite späck innanför huden.

Jag har köpt Färden genom mangroven och Maken. Har höga förväntningar på båda två. Läste några sidor ur Färden genom mangroven nu på bussen, och jag vet inte om det är jag som är trög och idiot, men det är lite svårt att hänga med när meingarna löper över en halvsida och har tjugo bisatser. Jag har märkt det, jag vet inte vad som har hänt, om min hjärna har börjat koka ihop, börjat läcka kylarvätska eller vad det nu är, men på senare tid så har jag haft svårt att läsa "rätt". Alltså, jag tittar på ord eller meningar och läser något helt annat än vad som egentligen står. Vuxendyslexi? Kan man få diabetes som vuxen så kan man väl få dyslexi, tänker jag. Får väl börja om från början, med pekböcker, sen Totte, sen Kitty, sen dom samlade Alverfolket. Gud fyfan vad jag läste Alverfolket i lågstadiet. Ibland hade dom såna ormgropar, alla var nakna och låg med varandra. Dom bilderna kollade jag nog på extra länge. Sen red dom på kameler och vargar och blev fångade av trollsländor och onda häxor. Så jävla värt.

Fick världens överraskning när jag var inne på Nordstedts hemsida (egentligen med ett annat, hemligt uppdrag), och fick se att P O Enquists nya bok är han MEMOARER! Ett annat liv heter den. Det verkar som att den handlar om perioden då han inte skrev. "Men när allting gick så bra, hur kunde det gå så illa." Osv. Vad som hände efter den internationella framgången. Det kan vara hur bra eller hur dåligt som helst. Jag vet inte.

Det bara kliar och sticks i hjärnan nu. Jag vill ha boken. Men i september. Hur ska jag kunna vänta? Det är ju tjing pax och stjärnstopp på att få recensera det i ponton, bara så att ni vet. Ingenting kan komma mellan mig och det där andra livet.

Jag trodde att jag bara skulle få skit för det förra inlägget. Istället fick jag massor av rosor. Det blev jag väldigt glad för. Det visar att det faktiskt finns folk som läser inläggen. Inte bara skriver "hej hej gå in och rösta på min blogg". Rösta? I wouldn't know.

Att de flesta verkade hålla med mig, det förvånade mig lite. Men med det lilla statistiska underlag som kommentarerna utgör så kanske man kan säga att många kvinnor inte är så jäkla peppade på att äta piller i tio år. Det här var ju också det jag försökte skriva om i den där texten till Ett lysande namn. Den kvinnliga erfarenheten, typ.